Tankar kring
“FN:s miljökonferens Stockholm+50”
Så var det återigen dags för oss att fira att tiden har gått, den här gången att det har gått 50 år sedan FN hade sin första konferens om mänsklig miljö − miljökonferensen som hölls i Stockholm 1972. Redan då så ansågs situationen som akut och det var också anledningen till att samla representanter från de förenta nationerna för att samtala om vårt förhållande till naturen. Sedan dess så har situationen inte förändrats utan den är fortfarande ytterst allvarlig men nu med ändå mer långtgående och påtagliga konsekvenser i hela vår miljö. Både i den yttre, alltså i den på avstånd synliga och tangerande omgivningen med den uppenbara miljöförstöringen, och i den inre, i det hos oss bakomliggande osynliga tillståndet, i form av och omtalat som, den mentala ohälsan.
Konsekvenserna av vårt förhållningssätt tränger sig allt mer på med sin tydliga förödelse, förstörelse, förgiftning, förgängelse, girighet, våld och krig i en typiskt mänsklig misär som förstör och försvårar förutsättningen för ett tillfredsställande liv i verkligheten. Eländet är typiskt mänskligt då det är något som vi inte kan se hos någon annan art.
För att försöka begränsa de negativa konsekvenserna av människans beteende så har det genom åren mötts och skrivits ihop ett flertal program och konventioner som har signerats av representanter från en mängd nationer där man åtar sig att följa programmen och genomföra åtgärder enligt de överenskomna konventionerna. Det vanliga sättet att genomföra gjorda överenskommelser är att informera, avsätta medel för forskning och utveckling och att stifta lagar och förordningar som ska följas. Eftersom stiftandet av lagar alltid handlar om hur vi ska bete oss och aldrig kan utgöra grunden till varför vi beter oss, alltså det naturliga behovet som ska tillfredsställas, så kommer lagar alltid med ett hot av bestraffning för de som inte följer lagarna för att vi ska ändra på vårt beteende. Men till trots alla sammankomster, skrivna dokument och genomförda åtgärder så ser vi tydligt av de negativa konsekvenserna att någon grundläggande förvandling i vårt sätt att förhålla oss i tillvaron inte sker, utan tvärtemot så förvärras situationen i en allt mer accelererande takt och omfattning. Det som sker är att vi gör endast ytliga justeringar i beteendet och egentligen fortsätter vi i grunden på samma sätt som tidigare och upprätthåller det av oss själva skapade eländet.
Vi tänker inte på, att när vi grundar vårt beteende på de instiftade lagarnas ord så fördummar vi oss själva och slutar att räkna med det naturliga behovet som grund för den självklara och nödvändiga verksamheten som gäller för var och en och vars verksamhet alltid ter sig i en mångfald av olika sätt att bete sig. Det blir som om att ordningen ska komma ifrån människans heltäckande språk som definierar hur människan ska leva, något som måste med makt upprätthållas där de som inte följer det som definierats av människan måste tillrättavisas, men det enda som egentligen sker är att människan försätter sig själv i ett förtryck av människan och lämnas som i rädsla för att göra fel kvar med orden: »Får man säga så?«, »Får man göra så?«. Så försätter vi oss själva och gör oss till indoktrinerade, mekaniska, tröga, dumma människor där den levande medvetna intelligensen förtrycks av sig själv och får aldrig gro, växa och blomma, allt på grund av vår låsning till det på minnet baserade tidigare tänkta begränsningarna med den naturliga konsekvensen av att ständigt vara rädd, frustrerad och trängd som för med sig en saknad av den fria värdefulla verklighetsupplevelsen.
Det är som att desto mer vi försöker rätta till felet desto mer drar vi åt knuten som vi försöker att knyta upp och vi låser oss till ett beteende som för med sig att hur vi än gör så upplever vi att vi aldrig kommer ur det, vi är som fast som en kugge i ett maskineri, ständigt jagande i ekorrhjulet och allt som är kvar är som en ändlös klagosång om eländet som vi skapar.
Vi märker att de tillkommande generationerna protesterar allt mer aktivt, högljutt och aggressivt och beskyller de sittande vuxna företrädarna för att endast ägna sig åt teoretiskt, alltså språkligt "bla bla bla" prat med sina nedskrivna pappersprodukter; att det egentligen inte händer något utan att egentligen säga vad det är som ska hända hos oss annat än att vi måste, upphöra med viss teknik eller förändra ett visst beteende vilket egentligen samma sak som etablissemanget försöker åstadkomma med sina skrivna avtal. De unga växer i sin tur upp, invaggade i samma sätt att tänka och värdera som de innan födda och blir i sin tur av de tillkommande generationerna beskyllda för samma sak som de själva beskyller de nuvarande vuxna för. Så har det pågått i årtusenden och så kommer det att fortgå ända tills vi själva tar vårt förnuft tillfånga och skiftar, alltså vänder i vår grundsyn på tillvaron och tar det till dagens allmänt etablerade ställningstagandet, det för oss alltid tillgängliga alternativa antagandet i grundfrågan vars attityd alltid genomsyrar hela vårt omdöme, det sammanhängande tänkandet och beteendet. Med det till dagens alternativa ställningstagandet sker en förvandling i vårt system att värdera, omdömet, som visar sig i vårt beteende och utbyte i tillvaron då det utgår ifrån det gemensamt existerande och likasinnade medvetna varats behov, den bakomliggande osynliga grunden till skillnad från det befintliga ställningstagandet som utgår ifrån det ytliga sättet att värdera som utgår ifrån en idé eller något i det på avstånd baserade intrycken i den bildande skapelsen med sin tillfälligt existerande detaljrika mångfald som ger oss perspektiv på tillvaron vilket är förutsättningen för oss att förstå helhetens existens och därmed vår egna som likasinnade, medvetna delar i helhetens kropp. Först då bryts kedjan av mänskligt elände och ersätts av något helt annat än det vi har idag och det kommer att växa fram en helt annan värld.
Vi kan i det historiska perspektivet ana från ett antal tidiga skrifter att människan tidigare har levt i samförstånd med verkligheten och hela dess natur men eftersom vi i det historiska perspektivet saknar tydliga spår av en kultur som bildas då vi har vårt omdöme förankrat i den allmängiltigt levande, medvetna, sakligt existerande verkligheten, varats kropp, som vi med språkets hjälp och perspektiv kan förstå och begripa. Något som kan prövas av alla, alltså verifieras i den egna medvetenheten av helheten, den egna självklara erfarenheten av existensen i och med att vi existerar och är en del i den; så blir det för oss ett såsom förstlingsverk där vi inte kan i förväg berätta hur det kommer att bli. På samma sätt så var det ett förstlingsverk som tog fart på 1700-talet då den icke levande grundsynen etablerades där man summariskt avfärdade de auktoritära trossystemen med sina förklaringar av verkligheten, och ensidigt förlitade sig på naturvetenskapen som uppstod i samband med upptäckten av mikroskopet och teleskopet som gjorde det möjligt för oss att plötsligt kunna se bortom sinnenas naturliga gräns. Med denna nya möjlighet så började man forska efter grunden, med antagandet av den grekiska filosofen Demokritos teori om att ytterst består skapelsen av odelbara delar, atomer som man med den nya tekniken systematiskt började leta efter genom att dela på saker för att se vad som finns bakom ytan för att hitta grunden, atomerna och förstå hur skapelsen fungerar och därmed få kontroll på den för att kunna rätta till de upplevda bristfälligheterna. Det var ett förstlingsverk som gjorde att man i samhället pausade den filosofiska frågan i väntan på de vetenskapliga upptäckterna som ska förklara tillvarons grund.
Att det skulle ta nästan 400 år innan naturvetenskapen förverkligades i samband med upptäckterna man gjorde i slutet på 1940-talet inom elektrodynamiken räknade ingen med. Det man kom fram till inom elektrodynamiken och som sammanställdes i en formel som idag anses vara den mest exakta formeln inom fysiken som man kommit fram till, med en matematisk noggrannhet på 12 siffror, var att ytterst är materia en vågrörelse som spontant slår om till partikel i rörelse och tvärtom där partikel slår om till en vågrörelse. Teorin för en av de grundläggande naturkrafterna som formulerats inom kvantelektrodynamiken beskriver den elektromagnetiska strålningens struktur och växelverkan med laddade elementarpartiklar.
Att det vid upptäckten hade glömts bort att man pausat den för människan tidlösa filosofiska frågan om vad som är den yttersta ursprungliga orsaken till den bildande skapelsen gjorde att man inte anammade den naturvetenskapliga upptäckten och återupptog det filosofiska spörsmålet och då i klarhet med vetenskapens insikt i att materiens natur är en vågrörelse som bildar ett tillfälligt existerande intryck av bestånd. Materien är med sin tillfälliga existens i sin mångfald med det praktiska intrycket av de åtkomliga, temporära kropparna, som så lätt har vilselett människa som existens och samtidigt förbryllat oss med att allt som bildas försvinner, är uppenbarligen en skapelse, en verksamhet, en aktivitet och nu kan vi äntligen fokusera oss på att förstå den bakomliggande verkligheten. Alla känner till att ur ingenting kan ingenting uppstå och det som är kan inte upphöra att vara samt att endast ett om sig självt medvetet väsen kan vara orsak i ordets ursprungliga betydelse, alltså vara saken som sätter sig själv i rörelse.
Men på grund av att det tog generationer att förverkliga naturvetenskapen och att med varje generations tillkommande fascination och vanebildande av all ny teknik som man konstruerat så tänkte man inte direkt på att förstlingsverket som startade på 1700-talet var förverkligat. I stället så började man prata om tvärvetenskap som lösning för att komma till förståelse av skapelsen och inom grundforskningen är man sysselsatt att leta efter den yttersta beståndsdelen men nu genom att inventera partiklar inom kvantfysiken.
Hos allmänheten blev det som ett antiklimax i brist på att med naturvetenskapens hjälp komma till förståelse av tillvaron och som en konsekvens så växte det fram en nyandlighet som blommade ut i “Flower power” rörelsen i USA på 1960-talet och även “New Age” som begrepp för nyandlighet ökade och det framträdde en rad olika tankar som alternativ till de etablerade livsåskådningarna.
Den skenande tekniska utvecklingen
Under de senaste 50 åren har det hänt väldigt mycket i vår värld. Forskningen av hur skapelsen fungerar har fortgått och har med tiden förgrenats i ett stort antal inriktningar som bildar en alltmer detaljerad vetenskap och kunskap om skapelsens konstruktion. Den för forskningen nödvändiga utvecklingen av tekniska hjälpmedel, som i framkomlighetens anda gör det möjligt att vi kan se mer och således komma vidare, har fortgått i en ständigt ökande omfattning och intensitet och som i sina fotspår lämnar en mängd vetenskapliga rön och produkter. Av allt det som man har kommit fram till har det i sin tur uppstått en mängd biprodukter i så kallade spinoffer som i sin tur har vidareutvecklats och förgrenats till; såsom egna områden med en egen forskning och utveckling som har anammats av människor i företag som ägnar sig åt att skapa nya produkter men nu med syftet att som självändamål tjäna pengar, för att bli materiellt rik och tillskansa sig makt. Människans tekniska produkter breder på det sättet ut sig i en stor mångfald som vi kan se i form av fordon, flygplan, skepp, persondatorer, vapen, räknemaskiner, mobiltelefoner etc. som används inom många områden såsom kommunikation, sjukvård, resor, transport, ekonomi, forskning, byggnation, underhållning, krigföring. Då all teknik har sin grund i verkligheten som alltid ligger bakom verksamheten som alltid syftar till att tillfredsställa det verkliga behovet genom att bilda ett meningsfullt och således ändamålsenligt tillvägagångssätt kan vi; till behoven alltid hänföra sätten att gå tillväga och nödvändiga hjälpmedel; alltså koppla tekniken och produkten till det naturliga behovet som ska tillfredsställas. Tillvägagångssätt och hjälpmedel som dåligt tillfredsställer ett behov upplevs som otillfredsställande och är därför dåliga produkter och tillvägagångssätt och kan på så sätt enkelt avfärdas och lämnas. Av den anledningen så måste vi för våra medmänniskor motivera användandet av en meningslös teknik, alltså ett till behovet sett främmande tillvägagångssätt med mer eller mindre långsökta sätt och hjälpmedel som ska hjälpa oss att tillfredsställa behovet. Därför måste en dålig, bristfällig, långsökt teknik till våra medmänniskor säljas in och ju mer långsökt tekniken är, desto mer aggressivt måste man med makt trycka på sättet och dess hjälpmedel på människan. Användandet av en egentligen meningslös teknik pågår ända tills vi, i förståelse av behovets natur, ser teknikens bristfällighet och lämna den, då den är onödig och medför egentligen att man ödslar arbete, att man är sysselsatt med en otillfredsställande verksamhet. Och då man inser det så släpper man självklart det sättet att gå tillväga och tar sitt förnuft till fånga och provar ett nytt sätt för att lösa behovet ända tills behovet tillfredsställs. Att fortsätta att använda en dålig, meningslös teknik kan endast fortgå så som ett självändamål och är endast bortkastad, ödslad verksamhet. Allt sådant beteende och användande av teknik kommer endast att störa den gemensamma miljön.
Något som tydligt har bidragit till teknikutvecklingens exponentiella, nästan explosionsartade etablering som verktyg hos människan är datortekniken som för varje år har blivit allt mindre i storlek och allt effektivare i sina beräkningar och med allt mer förfinade program som styr maskinens funktion. Datorerna har kopplats ihop i nätverk vilket har gjort det möjligt att med tekniken, så som utan dröjsmål, komma i kontakt med andra datorer och dess användare i samma nätverk som använder samma teknik. Till en början kopplades de ihop i lokala nätverk men med tiden har de sammankopplats i ett globalt nätverk, ett internet. Idag förekommer datorer i stort sett inom alla områden där vi bygger en maskin som drivs med energi för att hjälpa oss att lösa något tekniskt problem. Datorn har blivit så vitt spridd att den idag är, i stort sett var mans egendom över stora delar på jordklotet. I samband med användningen av tekniken bildar vi ett allt större beroende till den och numera riktar vi dagligen uppmärksamhet till den av människan byggda plattformen för att umgås i så kallade sociala nätverk, utföra bankärenden, förströ oss i underhållning och allt vad som nu finns där. Som i ett hopp om att vi där ska komma tillrätta med otillfredsställelsen i tillvaron så använder vi den som i ett ändlöst jagande efter något tillfredsställande, som i en ständig jakt efter njutning.
Tack vare att tekniken förenklar många av våra tekniska problem så blundar vi lätt för de negativa konsekvenser som uppstår i kölvattnet av skapandet och användandet av alla tekniska maskiner. Idag är det nästan som att vi satsar allt på att vidareutvecklingen av tekniken ska lösa hela väldens problem och för varje framsteg som vi gör som förenklar tillvaron så intalar vi oss lätt i att snart kommer vi att hitta lösningen. Denna låsning till och identifiering med människas tekniska produkter gör att varje negativ återkoppling av tillvägagångssättet, dess konsekvenser, ska lösas genom att utveckla en modifierad eller ny teknisk lösning som förhoppningsvis inte ska ha lika stora negativa effekter. Identifieringen och låsningen för även med sig att ett ifrågasättande av den tekniska utvecklingen som pågår såsom ett självändamål upplevs som aggressivt och ses som ett negativt bakåtsträvande, som ett hot mot det moderna förehavandet som grundar sig på en utvecklingstro att vi med teknikens hjälp kommer att lösa problemen någon gång i framtiden. Spontant reagerar de flesta på ett ifrågasättande av den tekniska utvecklingen som att man ska ta bort all kunskap och teknik och återgå till ett beteende tänkt som den föreställningen man har om grottmänniskans eller neandertalarens beteenden och avfärdar därför ifrågasättandet och tänker inte vidare på att; tekniken är till för att lösa tekniska problem i livets tjänst grundat på den allmängiltiga logiken för att tillfredsställa de i verkligheten självklara behoven. Identifikationen med den av oss själva utvecklade tekniken blir tydlig, då vi pratar om människan med mer avancerade tekniska maskiner som en mer utvecklad art, alltså högre stående, och människan med mindre avancerad teknik som en mindre utvecklad art, där man med det jämförande sättet att värdera håller mer som bättre och mindre som sämre. Det vi aldrig kan komma ifrån är att all teknik och beteende som skadar och förstör livsbetingelserna i den gemensamma verkligheten och dess natur är en i grunden ett dålig teknik och ett dåligt beteende.
Vi tänker inte heller på all teknik som vi bygger upp måste av oss själva upprätthållas och skötas om då naturen aldrig kliver in och tar över skapandet av de av oss påhittade tekniska konstruktionerna. Och då all teknik som vi skapar inte är av sig själv, alltså självklar, så måste människan upprätthålla en alltmer omfattande inlärning, alltså kunskapsöverföring av hur våra påhittade konstruktioner fungerar, hur de byggs och används samt vad för mening de ska tillfredsställa. Desto mer avancerad teknik, kräver desto mer inlärning krävs i hur tekniken fungerar och då en människa idag inte kan lära sig alla människors tekniska skapelser, så måste vi begränsa oss till vissa tekniker som vi kan lära oss och utbilda oss till och bli specialister i. Hela den här mängden av kunskap måste överföras till alla som föds och då mängden som behövs läras in blir oöverkomlig för en individ så måste inlärningen påbörjas i allt tidigare åldrar med en begränsande specialisering till olika områden som man ska lära in. Detta trycks alltså på barnen som naturligt föds in i skapelsen och där inlärningen gör oss upptagna med och därmed egentligen avleder, överskuggar, tränger bort, varje barns naturliga intresse av verkligheten och; stör inlärningen av den i skapelsen av verkligheten befintligt tillhandahållna naturliga tekniken för att lösa det naturliga behov som finns. Hela det här förloppet sker utan att barnen frågar efter det och det görs av de vuxna i all välmening så att när barnen växer upp och tar vid, kan upprätthålla, vidareutveckla och således tillgodogöra sig frukten av alla tekniska lösningar.
Varje teknisk lösning för även med sig sina restprodukter som numera ska sorteras och samlas in för att återanvända material som behövs vid byggandet av en produkt. Fortfarande växer avfallen i form av sopberg som ibland exporteras till andra länder som med en billigare arbetskraft tar rätt på det som går att återanvända. För att förhindra att restprodukter och sopor, sprids ut i miljön, försöker vi genom återvinning skapa såsom ett eget ekosystem men till trots det så är idag de tekniska produkterna så vitt spridda och använda så resterna, dess avfall, dess skrot, hamnar runt om hela jordklotet och stör, förstör den naturliga självklara möjligheten till ett tillfredsställande liv. I och med att vi med teknikens hjälp kan bygga och konstruera saker i ett allt snabbare tempo så gör det att vi även snabbare tränger bort den naturliga tillväxten, naturen, som vi är totalt beroende av och, i vår framfart utarmar vi resurserna på jorden som lakas ur i en aldrig tidigare skådad hastighet. Och allt oftare rapporteras det om som en stadig minskning av arter i den biologiska mångfalden; i en kontinuerlig artutrotning.
― Motsättningarnas rot ―
Det jämförande sättet att värdera
i andan att tävla mot varandra
På de senaste 50 åren har egentligen allt ökat i människans värld och drömmen om rikedom, som har har sin värderingsgrund i att man jämför sig med varandra och vars värde upplevs genom lusten att vinna, förvärva, tillskansa sig saker, makt, ära och rikedom; något som görs genom att vi sätter oss i en ömsesidig spänning emot varandra, med avsikten att slå ut den andre, i en tävlan oss människor emellan och det är något som har etablerats över hela jordklotet. Det sättet att förhålla sig, den attityden och andan att tävla med varandra är i grunden alltid aggressiv, något vi inte räknar med eller inte tänker på då den i tidiga år etablerar sig när det sker i form av lek med ivriga påhejningar av omgivningen. Det vi inte verkar tänka på och därmed förstår är att den andan, attityden och sättet att värdera är grunden bakom alla konflikter och krig oss emellan för man är inte i den andan intresserad av att förstå och komma överens med varandra i tillvaron. Av samma anledning så ser vi livet som en kamp där motståndet ska bekämpas såsom kampen mot naturen, mot klimatförändringarna, mot sjukdomarna, mot våldet, mot kriget, mot invasiva arter, mot förgängelsen och mot varandra. Inte heller verkar vi förstå att det är på det sättet vi försöker få ett värde som människa i och med andra människors beundran; ett värde vi suktar efter och är därför ständigt sysselsatta med att försöka ge människan värde genom att beundra och då även samtidigt vara verksamma med att, med beundrans följeslagare, såsom andra sidan av samma mynt, rata, ogilla och håna. Allt på grund av att vi i grunden saknar förståelse av verkligheten och därmed inte räknar med det värde som vi i naturen redan har i och med att vara ett om sig självt medvetet väsen i den existerande medvetna helheten som vi är i.
Jakten efter rikedom som sker i andan att tävla mot varandra har etablerat sig på hela jordklotet i form av byteshandeln, ekonomin och omtalas, tack vare den teknik som vi har utvecklat som överskrider de av naturen etablerade begränsningarna som finns i form av t.ex hav och bergskedjor, som globalisering. Globaliseringen tänks som att allt ska samlas såsom i ett företag där alla människor ska ha tillgång till jordens alla resurser så att man oavbrutet ska kunna bli rikare på en marknad där alla människor är kunder och där vi kan handlar varor som tillverkas på jordens alla hörn. I ett företag där vi ska kunna jobba med vad som helst, var som helst och för vem som helst så som i en globalt företeelse. Där man tävlar om vem som kan bäst sko sig på andras bekostnad i en ständig tillväxt. Tillväxtekonomin har kommit att bli ett, vid sidan av den av naturen redan etablerade ekonomin, såsom ett av människan drivet eget ekonomiskt system som grundar sig på jakten efter rikedom, alltså att för egen vinnings skull förvärva, där varje transaktion ska ge ett överskott, en vinst, i en ändlös öppen tillväxt där alla ständigt ska bli rikare; utan att räkna med det befintliga naturliga slutna systemet med den balanserade verksamma produktion och konsumtion som pågår; detta till trots det att människans system är helt beroende av naturens befintliga system.
Samtidigt som allt ökar i människans värld så ser vi hur allt förstörs och minskar i vår omgivning, vår miljö. Vi är mycket väl medvetna om att vi mjölkar planeten på resurser genom skövling, dränering och utarmning med en ökande utrotning av arter och en minskad biologisk mångfald som följd. Vi är också mycket väl medvetna av konsekvenserna i form av utfiskning, luft-, vatten-, ljus- och ljud-förorening samt ett ökande sopberg av alla producerade tekniska apparater som vi har hittat på. Samtidigt kräver vi ständigt mer energi vilket i sin tur kräver fler maskiner för att utvinna bränsle så som kol, olja, gas och uran eller för att utvinna energi från andra ämnen i form av vattenkraft, vindkraft, solkraft och kärnkraft där varje sätt att producera energin ger sitt avfall, sin rest eller medför andra störande konsekvenser på miljön.
Och till trots vår tekniska framgång så hotar vi och förstör omgivningen på ett aldrig tidigare skådat sätt i så som ändlösa motsättningar som blommar ut i våldsamheter och krig allt för de på språket baserad fantasiprodukter, idéerna som vi försätter oss i, identifierar oss med och som vi ska vara lojala till med de av oss uppdragna linjer som gränser i det som vi kallar för familj, släkt, stad, land, nation eller rike.
Och till trots all fantastisk teknik som vi så fantasifullt hittar på och fascineras över; så är otillfredsställdheten kvar och frustrationen ökar av att vi inte löser det grundläggande problemet som vi har.
Den tekniska utvecklingen förändrar inte vårt sätt att förhålla oss i tillvaron − det kan endast var och en själv göra, det är inte ett tekniskt problem som vi har att lösa. För de naturliga tekniska problemen finns det redan en naturligt etablerad lösning och vi både kan och har utvecklat bra stöd för att lösa det praktiska som behövs vilket frigör oss från arbete och ger oss utrymme så att vi enkelt kan lösa människans tidlösa filosofiska problem. Men fastän vi har förenklat praktiska saker i tillvaron och frigjort oss från viss arbetsbörda så verkar det som att vi till en aldrig skådad grad; drunknar i arbete och sysselsättning och vi känner oss mer såsom mer låsta och jagade.
Att hålla på och intala oss själva och försöka övertala andra genom att prata om att vi är på rätt väg, att det håller på att ske en förändring, att snart har vi kommit fram till och hittat felet eller att vi kommer att utveckla en ny teknik som ska lösa problemet, i en tänkt positivism som är detsamma som det motsatta, att blunda för, i ett förnekande av de uppenbara konsekvenserna, att det inte finns något problem, i en tänkt ignorans eller negativism eller det uppgivna, håglösa ställningstagandet där man säger att det spelar ingen roll vad vi gör, att det redan är kört och att allt kommer att totalhaverera i en tänkt, ofta skrämmande, undergång, ibland omtalad som en apokalyps; där de tre sätten är likartade och meningslösa tillvägagångssätt med en fördummande indoktrinering som endast innebär att vi undviker att räkna med det som är och därmed vidmakthåller det otillfredsställande tillståndet och är således inte intresserade av grundbehovet av ömsesidig förståelse av verkligheten med den sammanhängande tillfredsställande fria och hela kärlekens tillfredsställelse.
Sätten är egentligen bara olika varianter av samma tillvägagångssätt som gör att vi till trots likgiltigheten eller den tänkta förändringen vidmakthåller det aktuella sättet att förhålla oss i tillvaron och endast drömmer om något annat. Att vi utifrån de sätten sedan sätter oss i spänning mot varandra där den ena uttrycker en vilja till hur beteendet ska förändras och den andra uttrycker en motvilja till förändringen av beteendet medan den tredje fasthåller det etablerade tillvägagångssättet; avslöjar endast den i grunden upplevda klyftan som vi skapar oss människor emellan. Vi tar alla aktivt ställning i tillvaron i och med att fortsätta bete oss på samma sätt och fastän den otillfredsställande feedbacken som vi alla får. Vi gör det inte av illvilja utan det kommer sig av att vi inte förstår vad som är orsaken till att det blir fel och ser inte vad alternativet är till dagens förfaringssätt.
Allt det här är vad man har för avsikt att lösa med de miljö- eller klimatkonferenserna som runtom i världen anordnas lite då och då.
Det som är förvånande är att ingen verkar vara intresserad av vad som är den grundläggande naturliga orsaken till att vi människor är i konflikt med verkligheten, dess natur och är då självklart i konflikt, i oss själva och med varandra, eftersom vi är en med verkligheten sammanhängande naturlig del, i och med att vara en människa.
Alternativt ställningstagande i grundfrågan om vad som är den yttersta orsaken och meningen med skapelsen som lösning på det mänskliga problemet
För att komma tillrätta med det tillsynes övermäktiga problemet som uppstår som en konsekvens av vår verksamhet då vi försöker tillfredsställa medvetandets behov så behöver vi förstå vad det är som är orsaken till problemet.
All verksamhet grundar sig på ett behov som vi har, en brist eller saknad som vi förnimmer, tar emot, alltså känner och som gör att vi är verksamma för att tillfredsställa behovet.
Konsekvenserna som uppstår då vi inte räknar med verklighetens behov av ömsesidig förståelse av helheten, av oss själva och därmed varandra; gör att vi försätter oss själva i ett med hela verkligheten främmande och osammanhängande tillstånd. Det verklighetsfrämmande tillståndet med upplevelsen av att vi är som på avstånd till, som i ett utanförskap till naturen, är en grundläggande känsla av saknad av relation med verkligheten, en känsla av tomrum eller olust i en brist på förståelse av verkligheten. Antingen besinnar vi oss själva och börjar intressera oss för att förstå självklarheterna som är eller så kommer vi att vidmakthålla det olustiga tillståndet och grundat på bristen av relation försöka ändlöst skapa sammanhang för att försöka komma ifrån det i grunden otillfredsställande tillståndet som kommer av att vi av oss själva slutat att räkna med och intresserat oss för att förstå den verkliga helhetens existens, det oförändrat bestående medvetna varat.
Alla människor tar, oavsett man tänker på det eller inte, oavbrutet ställning i grundfrågan i och med att det går inte att göra annat än att i grunden förhålla sig till den omgivande verkligheten som vi lever i. Allt beteende och tänkande grundar sig på behov, en naturlig brist eller saknad som har en motsvarande lösning som lustfyllt tillfredsställer behovet och därmed känns verksamheten som meningsfull. Och precis som för djuren har vi människor exakt samma behov för att bevara den egna kroppen. Att vi sedan har ett behov som vi inte kan se hos de övriga arterna men som visar sig i och med tillgången till det absolut frivilliga verktyget, som naturligt tillhandahålls för alla människor och som uppenbart skiljer människan ifrån djuren, något som yttrar sig som det typiskt mänskliga heltäckande språket som gör det möjligt att tänka helt fritt så att vi kan tillfredsställa medvetandets behov av att känna sig frivilligt förstådd och älskad i en tillfredsställande gemensam kärleksupplevelse. Med språkets hjälp kan vi förstå den bakomliggande existensen genom att anta att vi är i en existerande helhet som vi känner, i och med att vi känner dess beröring, dess godhet, den innerliga njutbara kärleken, som man spontant bara kan älska och på samma sätt är vi förstådda och älskade som det likasinnade kärleksfulla medvetna väsen som vi är, medvetna om samma existens, samma verklighet, helheten som vi är i, känd av alla på samma värdefulla sätt och därmed är vi i grunden alla kända för varandra med vår relation med helheten och främlingskapet och avståndet till varandra försvinner; i och med samma ömsesidiga förståelse skingras splittringen och den saknade enhetens grund blommar ut i sin helhet.
juli 2023
Stefan Garpefält