Tankar kring
“FN:s miljökonferens Stockholm+50”

Så var det åter­i­gen dags för oss att fira att tiden har gått, den här gången att det har gått 50 år sedan FN hade sin första kon­fer­ens om mänsk­lig miljö − miljö­kon­fer­ensen som hölls i Stock­holm 1972. Redan då så an­sågs situ­ationen som akut och det var ock­så an­led­ningen till att samla re­pre­sent­anter från de för­enta nationerna för att sam­tala om vårt för­håll­ande till nat­uren. Sedan dess så har situ­ationen inte för­ändrats ut­an den är fort­far­ande ytterst all­var­lig men nu med än­då mer långt­gå­ende och på­tag­liga kon­sekv­enser i hela vår miljö. Både i den yttre, allt­så i den på av­stånd syn­liga och tang­erande om­giv­ningen med den upp­en­bara miljö­för­störingen, och i den inre, i det hos oss bak­om­ligg­ande o­syn­liga till­ståndet, i form av och om­tal­at som, den ment­ala o­hälsan.

Konsekvenserna av vårt för­håll­nings­sätt tränger sig allt mer på med sin tyd­liga för­öd­else, för­stör­else, för­gift­ning, för­gäng­else, gir­ig­het, våld och krig i en typ­iskt mänsk­lig mis­är som för­stör och för­svårar för­ut­sätt­ningen för ett till­freds­ställ­ande liv i verk­lig­heten. Eländet är typ­iskt mänsk­ligt då det är någ­ot som vi inte kan se hos någon ann­an art.

För att för­söka be­gränsa de neg­at­iva kon­sekv­enserna av människans be­te­ende så har det gen­om åren möt­ts och skrivits i­hop ett fler­tal pro­gram och kon­ventioner som har sign­erats av re­pre­sent­anter från en mängd nationer där man å­tar sig att följa pro­grammen och gen­om­föra åt­gärder en­ligt de över­ens­komna kon­ventionerna. Det van­liga sättet att gen­om­föra gjorda över­ens­komm­elser är att in­form­era, av­sätta medel för forsk­ning och ut­veckling och att stifta lagar och för­ordningar som ska följ­as. Eftersom stift­andet av lagar all­tid handlar om hur vi ska be­te oss och aldr­ig kan ut­göra grunden till var­för vi be­ter oss, allt­så det nat­ur­liga be­hovet som ska till­freds­ställas, så kommer lagar all­tid med ett hot av be­straff­ning för de som inte följer lagarna för att vi ska ändra på vårt be­te­ende. Men till trots alla samm­an­komster, skrivna doku­ment och gen­om­förda åt­gärder så ser vi tyd­ligt av de neg­at­iva kon­sekv­enserna att någon grund­lägg­ande för­vandling i vårt sätt att för­hålla oss i till­varon inte sker, ut­an tvärt­e­mot så för­värr­as situ­ationen i en allt mer ac­celer­erande takt och om­fatt­ning. Det som sker är att vi gör end­ast yt­liga just­eringar i be­te­endet och egent­lig­en fort­sätter vi i grunden på samma sätt som tid­igare och upp­rätt­håller det av oss själva skapade e­ländet.

Vi tänker inte på, att när vi grundar vårt be­te­ende på de in­stiftade lagarnas ord så för­dummar vi oss själva och slutar att räkna med det nat­ur­liga be­hovet som grund för den själv­klara och nöd­vänd­iga verk­sam­heten som gäller för var och en och vars verk­sam­het all­tid ter sig i en mång­fald av o­lika sätt att be­te sig. Det blir som om att ordningen ska komma i­från människans hel­täck­ande språk som de­fini­erar hur människan ska leva, någ­ot som måste med makt upp­rätt­hållas där de som inte följer det som de­fini­erats av människan måste till­rätta­visas, men det enda som egent­lig­en sker är att människan för­sätter sig själv i ett för­tryck av människan och lämnas som i rädsla för att göra fel kvar med orden: »Får man säga så?«, »Får man göra så?«. Så för­sätter vi oss själva och gör oss till in­doktr­in­erade, mek­an­iska, tröga, dumma människor där den lev­ande med­vetna intel­lig­ensen för­trycks av sig själv och får aldr­ig gro, växa och blomma, allt på grund av vår lås­ning till det på minnet bas­erade tid­igare tänkta be­gräns­ningarna med den nat­ur­liga kon­sekv­ensen av att ständ­igt vara rädd, frustr­erad och trängd som för med sig en sakn­ad av den fria värde­fulla verk­lig­hets­upp­lev­elsen.

Det är som att desto mer vi för­söker rätta till felet desto mer drar vi åt knuten som vi för­söker att knyta upp och vi låser oss till ett be­te­ende som för med sig att hur vi än gör så upp­lever vi att vi aldr­ig kommer ur det, vi är som fast som en kugge i ett mask­in­eri, ständ­igt jag­ande i ek­orr­hjulet och allt som är kvar är som en änd­lös klago­sång om e­ländet som vi skapar.

Vi märker att de till­komm­ande gen­er­ationerna pro­test­erar allt mer akt­ivt, hög­ljutt och ag­gress­ivt och be­skyller de sitt­ande vuxna före­träd­arna för att end­ast ägna sig åt teor­et­iskt, allt­så språk­ligt "bla bla bla" prat med sina nedskrivna pappers­pro­dukter; att det egent­lig­en inte händer någ­ot ut­an att egent­lig­en säga vad det är som ska hända hos oss ann­at än att vi måste, upp­höra med viss tekn­ik eller för­ändra ett visst be­te­ende vilk­et egent­lig­en samma sak som e­tabl­isse­manget för­söker å­stad­komma med sina skrivna av­tal. De unga växer i sin tur upp, in­vaggade i samma sätt att tänka och värd­era som de inn­an födda och blir i sin tur av de till­komm­ande gen­er­ationerna be­skyllda för samma sak som de själva be­skyller de nu­var­ande vuxna för. Så har det på­gått i år­tusenden och så kommer det att fort­gå ända tills vi själva tar vårt för­nuft till­fånga och skiftar, allt­så vänder i vår grund­syn på till­varon och tar det till dagens all­mänt e­tabl­er­ade ställ­nings­tag­andet, det för oss all­tid till­gäng­liga alt­ern­at­iva an­tag­andet i grund­frågan vars attit­yd all­tid gen­om­syrar hela vårt om­döme, det samm­an­häng­ande tänk­andet och be­te­endet. Med det till dagens alt­ern­at­iva ställ­nings­tag­andet sker en för­vandling i vårt syst­em att värd­era, om­dömet, som visar sig i vårt be­te­ende och ut­byte i till­varon då det ut­går i­från det ge­men­samt ex­ist­erande och lika­sinn­ade med­vetna var­ats be­hov, den bak­om­ligg­ande o­syn­liga grunden till skill­nad från det be­fint­liga ställ­nings­tag­andet som ut­går i­från det yt­liga sättet att värd­era som ut­går i­från en idé eller någ­ot i det på av­stånd bas­erade in­trycken i den bild­ande skap­elsen med sin till­fäll­igt ex­ist­erande de­talj­rika mång­fald som ger oss per­spekt­iv på till­varon vilk­et är för­ut­sätt­ningen för oss att för­stå hel­hetens ex­ist­ens och där­med vår egna som lika­sinn­ade, med­vetna delar i hel­hetens kropp. Först då bryts kedjan av mänsk­ligt e­lände och er­sätts av någ­ot helt ann­at än det vi har i­dag och det kommer att växa fram en helt ann­an värld.

Vi kan i det hist­or­iska per­spekt­ivet ana från ett an­tal tid­iga skrifter att människan tid­igare har levt i sam­för­stånd med verk­lig­heten och hela dess nat­ur men efter­som vi i det hist­or­iska per­spekt­ivet saknar tyd­liga spår av en kult­ur som bildas då vi har vårt om­döme för­ankrat i den all­män­gilt­igt lev­ande, med­vetna, sak­ligt ex­ist­erande verk­lig­heten, var­ats kropp, som vi med språkets hjälp och per­spekt­iv kan för­stå och be­gripa. Något som kan prövas av alla, allt­så veri­fi­eras i den egna med­veten­heten av hel­heten, den egna själv­klara er­faren­heten av ex­ist­ensen i och med att vi ex­ist­erar och är en del i den; så blir det för oss ett så­som först­lings­verk där vi inte kan i för­väg be­rätta hur det kommer att bli. På samma sätt så var det ett först­lings­verk som tog fart på 1700-talet då den icke lev­ande grund­synen e­tabl­erades där man summ­ar­iskt av­färdade de aukt­or­it­ära tros­syst­emen med sina för­klaringar av verk­lig­heten, och en­sid­igt för­litade sig på nat­ur­veten­skapen som upp­stod i sam­band med upp­täckten av mikro­skopet och tele­skopet som gjorde det möj­ligt för oss att plöts­ligt kunna se bort­om sinnenas nat­ur­liga gräns. Med denna nya möj­lig­het så började man forska efter grunden, med an­tag­andet av den grek­iska filo­sofen Demokritos teori om att ytterst be­står skap­elsen av o­del­bara delar, a­tomer som man med den nya tekn­iken syst­em­at­iskt började leta efter gen­om att dela på saker för att se vad som finn­s bak­om ytan för att hitta grunden, a­tomerna och för­stå hur skap­elsen fung­erar och där­med få kont­roll på den för att kunna rätta till de upp­levda brist­fäll­ig­heterna. Det var ett först­lings­verk som gjorde att man i sam­hället pausade den filo­sof­iska frågan i vänt­an på de veten­skap­liga upp­täckterna som ska för­klara till­varons grund.

Att det skulle ta näst­an 400 år inn­an nat­ur­veten­skapen för­verk­ligades i sam­band med upp­täckterna man gjorde i slutet på 1940-talet in­om elektro­dyn­am­iken räknade ing­en med. Det man kom fram till in­om elektro­dyn­am­iken och som samm­an­ställdes i en formel som i­dag an­ses vara den mest ex­akta formeln in­om fys­iken som man kommit fram till, med en matem­at­isk nog­grann­het på 12 siffror, var att ytterst är materia en våg­rör­else som spont­ant slår om till part­ikel i rör­else och tvärt­om där part­ikel slår om till en våg­rör­else. Teorin för en av de grund­lägg­ande nat­ur­krafterna som formul­erats in­om kvantelektrodynamiken be­skriver den elektro­magn­et­iska strål­ningens strukt­ur och växel­verk­an med ladd­ade ele­ment­ar­part­iklar.

Att det vid upp­täckten hade glömts bort att man pausat den för människan tid­lösa filo­sof­iska frågan om vad som är den yttersta ur­sprung­liga or­saken till den bild­ande skap­elsen gjorde att man inte anammade den nat­ur­veten­skap­liga upp­täckten och åter­upp­tog det filo­sof­iska spörs­målet och då i klar­het med veten­skapens in­sikt i att materiens nat­ur är en våg­rör­else som bildar ett till­fäll­igt ex­ist­erande in­tryck av be­stånd. Materien är med sin till­fäll­iga ex­ist­ens i sin mång­fald med det prakt­iska in­trycket av de åt­kom­liga, temp­or­ära kropparna, som så lätt har vilse­lett människa som ex­ist­ens och sam­tid­igt för­bryllat oss med att allt som bildas för­svinner, är upp­en­bar­lig­en en skap­else, en verk­sam­het, en akt­iv­itet och nu kan vi änt­lig­en fok­us­era oss på att för­stå den bak­om­ligg­ande verk­lig­heten. Alla känner till att ur ing­en­ting kan ing­en­ting upp­stå och det som är kan inte upp­höra att vara samt att end­ast ett om sig självt med­vetet väsen kan vara or­sak i ordets ur­sprung­liga be­tyd­else, allt­så vara saken som sätter sig själv i rör­else.

Men på grund av att det tog gen­er­ationer att för­verk­liga nat­ur­veten­skapen och att med var­je gen­er­ations till­komm­ande fasc­in­ation och vane­bild­ande av all ny tekn­ik som man kon­stru­er­at så tänkte man inte di­rekt på att först­lings­verket som startade på 1700-talet var för­verk­ligat. I stället så började man prata om tvär­veten­skap som lös­ning för att komma till för­stå­else av skap­elsen och in­om grund­forsk­ningen är man syssel­satt att leta efter den yttersta be­stånds­delen men nu gen­om att in­vent­era part­iklar in­om kvant­fys­iken.

Hos all­män­heten blev det som ett anti­klim­ax i brist på att med nat­ur­veten­skapens hjälp komma till för­stå­else av till­varon och som en kon­sekv­ens så växte det fram en ny­and­lig­het som blommade ut i “Flower power” rör­elsen i USA på 1960-talet och även “New Age” som be­grepp för ny­and­lig­het ökade och det fram­trädde en rad o­lika tankar som alt­ern­at­iv till de e­tabl­er­ade livs­å­skåd­ningarna.

Den skenande tekniska utvecklingen

Under de senaste 50 åren har det hänt väld­igt mycket i vår värld. Forskningen av hur skap­elsen fung­erar har fort­gått och har med tiden för­grenats i ett stort an­tal in­rikt­ningar som bildar en allt­mer de­talj­er­ad veten­skap och kun­skap om skap­elsens kon­struktion. Den för forsk­ningen nöd­vänd­iga ut­vecklingen av tekn­iska hjälp­medel, som i fram­kom­lig­hetens anda gör det möj­ligt att vi kan se mer och så­led­es komma vid­are, har fort­gått i en ständ­igt ökande om­fatt­ning och in­tens­itet och som i sina fot­spår lämnar en mängd veten­skap­liga rön och pro­dukter. Av allt det som man har kommit fram till har det i sin tur upp­stått en mängd bi­pro­dukter i så kallade spinoffer som i sin tur har vid­are­ut­vecklats och för­grenats till; så­som egna om­råden med en egen forsk­ning och ut­veckling som har anammats av människor i före­tag som ägnar sig åt att skapa nya pro­dukter men nu med syftet att som själv­ända­mål tjäna pengar, för att bli materi­ellt rik och till­skansa sig makt. Människans tekn­iska pro­dukter breder på det sättet ut sig i en stor mång­fald som vi kan se i form av for­don, flyg­plan, skepp, pers­on­dat­orer, vapen, räkne­mask­iner, mob­il­tele­foner etc. som an­vänds in­om mång­a om­råden så­som kom­mun­ik­ation, sjuk­vård, resor, trans­port, eko­nomi, forsk­ning, byggn­ation, under­håll­ning, krig­föring. Då all tekn­ik har sin grund i verk­lig­heten som all­tid ligger bak­om verk­sam­heten som all­tid syftar till att till­freds­ställa det verk­liga be­hovet gen­om att bilda ett menings­fullt och så­led­es ända­måls­en­ligt till­väga­gångs­sätt kan vi; till be­hoven all­tid hän­föra sätten att gå till­väga och nöd­vänd­iga hjälp­medel; allt­så koppla tekn­iken och pro­dukten till det nat­ur­liga be­hovet som ska till­freds­ställas. Tillvägagångssätt och hjälp­medel som dål­igt till­freds­ställer ett be­hov upp­levs som o­till­freds­ställ­ande och är där­för dål­iga pro­dukter och till­väga­gångs­sätt och kan på så sätt enkelt av­färdas och lämnas. Av den an­led­ningen så måste vi för vår­a med­männ­iskor mot­iv­era an­vänd­andet av en menings­lös tekn­ik, allt­så ett till be­hovet sett främm­ande till­väga­gångs­sätt med mer eller mindre lång­sökta sätt och hjälp­medel som ska hjälpa oss att till­freds­ställa be­hovet. Därför måste en dål­ig, brist­fäll­ig, lång­sökt tekn­ik till vår­a med­männ­iskor säljas in och ju mer lång­sökt tekn­iken är, desto mer ag­gress­ivt måste man med makt trycka på sättet och dess hjälp­medel på människan. Användandet av en egent­lig­en menings­lös tekn­ik på­går ända tills vi, i för­stå­else av be­hovets nat­ur, ser tekn­ikens brist­fäll­ig­het och lämna den, då den är o­nöd­ig och med­för egent­lig­en att man ödslar arbete, att man är syssel­satt med en o­till­freds­ställ­ande verk­sam­het. Och då man in­ser det så släpper man själv­klart det sättet att gå till­väga och tar sitt för­nuft till fånga och provar ett nytt sätt för att lösa be­hovet ända tills be­hovet till­freds­ställs. Att fort­sätta att an­vända en dål­ig, menings­lös tekn­ik kan end­ast fort­gå så som ett själv­ända­mål och är end­ast bort­kast­ad, ödslad verk­sam­het. Allt sådant be­te­ende och an­vänd­ande av tekn­ik kommer end­ast att störa den ge­men­samma miljön.

Något som tyd­ligt har bi­dragit till tekn­ik­ut­vecklingens ex­pon­enti­ella, näst­an ex­plosions­art­ade e­tabl­ering som verk­tyg hos människan är dat­or­tekn­iken som för var­je år har blivit allt mindre i stor­lek och allt ef­fekt­ivare i sina be­räkningar och med allt mer för­finade pro­gram som styr mask­inens funktion. Datorerna har kopplats i­hop i nät­verk vilk­et har gjort det möj­ligt att med tekn­iken, så som ut­an dröjs­mål, komma i kon­takt med andra dat­orer och dess an­vänd­are i samma nät­verk som an­vänder samma tekn­ik. Till en börj­an kopplades de i­hop i lok­ala nät­verk men med tiden har de samm­an­kopplats i ett glob­alt nät­verk, ett internet. Idag före­kommer dat­orer i stort sett in­om alla om­råden där vi bygger en mask­in som drivs med en­ergi för att hjälpa oss att lösa någ­ot tekn­iskt pro­blem. Datorn har blivit så vitt spridd att den i­dag är, i stort sett var mans egen­dom över stora delar på jord­klotet. I sam­band med an­vänd­ningen av tekn­iken bildar vi ett allt större be­ro­ende till den och nu­mera riktar vi dag­lig­en upp­märk­sam­het till den av människan byggda platt­formen för att um­gås i så kallade soci­ala nät­verk, ut­föra bank­ärenden, för­strö oss i under­håll­ning och allt vad som nu finn­s där. Som i ett hopp om att vi där ska komma till­rätta med o­till­freds­ställ­elsen i till­varon så an­vänder vi den som i ett änd­löst jag­ande efter någ­ot till­freds­ställ­ande, som i en ständ­ig jakt efter njut­ning.

Tack vare att tekn­iken för­enklar mång­a av vår­a tekn­iska pro­blem så blundar vi lätt för de neg­at­iva kon­sekv­enser som upp­står i köl­vattnet av skap­andet och an­vänd­andet av alla tekn­iska mask­iner. Idag är det näst­an som att vi satsar allt på att vid­are­ut­vecklingen av tekn­iken ska lösa hela väldens pro­blem och för var­je fram­steg som vi gör som för­enklar till­varon så in­talar vi oss lätt i att snart kommer vi att hitta lös­ningen. Denna lås­ning till och id­enti­fi­ering med människas tekn­iska pro­dukter gör att var­je neg­at­iv åter­koppling av till­väga­gångs­sättet, dess kon­sekv­enser, ska lösas gen­om att ut­veckla en modi­fi­erad eller ny tekn­isk lös­ning som för­hopp­nings­vis inte ska ha lika stora neg­at­iva ef­fekter. Identifieringen och lås­ningen för även med sig att ett i­fråga­sätt­ande av den tekn­iska ut­vecklingen som på­går så­som ett själv­ända­mål upp­levs som ag­gress­ivt och ses som ett neg­at­ivt bak­åt­sträv­ande, som ett hot mot det mod­erna före­hav­andet som grundar sig på en ut­vecklings­tro att vi med tekn­ikens hjälp kommer att lösa pro­blemen någon gång i fram­tiden. Spontant re­ag­erar de flesta på ett i­fråga­sätt­ande av den tekn­iska ut­vecklingen som att man ska ta bort all kun­skap och tekn­ik och åter­gå till ett be­te­ende tänkt som den före­ställ­ningen man har om grott­männ­iskans eller neander­tal­arens be­te­enden och av­färdar där­för i­fråga­sätt­andet och tänker inte vid­are på att; tekn­iken är till för att lösa tekn­iska pro­blem i livets tjänst grund­at på den all­män­gilt­iga log­iken för att till­freds­ställa de i verk­lig­heten själv­klara be­hoven. Identifikationen med den av oss själva ut­veckl­ade tekn­iken blir tyd­lig, då vi pratar om människan med mer avanc­er­ade tekn­iska mask­iner som en mer ut­veckl­ad art, allt­så högre stå­ende, och människan med mindre avanc­er­ad tekn­ik som en mindre ut­veckl­ad art, där man med det jäm­för­ande sättet att värd­era håller mer som bättre och mindre som sämre. Det vi aldr­ig kan komma i­från är att all tekn­ik och be­te­ende som skadar och för­stör livs­be­ting­elserna i den ge­men­samma verk­lig­heten och dess nat­ur är en i grunden ett dål­ig tekn­ik och ett dål­igt be­te­ende.

Vi tänker inte heller på all tekn­ik som vi bygger upp måste av oss själva upp­rätt­hållas och skötas om då nat­uren aldr­ig kliver in och tar över skap­andet av de av oss på­hitt­ade tekn­iska kon­struktionerna. Och då all tekn­ik som vi skapar inte är av sig själv, allt­så själv­klar, så måste människan upp­rätt­hålla en allt­mer om­fatt­ande in­lär­ning, allt­så kun­skaps­över­föring av hur vår­a på­hitt­ade kon­struktioner fung­erar, hur de byggs och an­vänds samt vad för mening de ska till­freds­ställa. Desto mer avanc­er­ad tekn­ik, kräver desto mer in­lär­ning kräv­s i hur tekn­iken fung­erar och då en människa i­dag inte kan lära sig alla människors tekn­iska skap­elser, så måste vi be­gränsa oss till vissa tekn­ik­er som vi kan lära oss och ut­bilda oss till och bli speci­al­ister i. Hela den här mängden av kun­skap måste över­föras till alla som föds och då mängden som be­höv­s läras in blir o­över­kom­lig för en in­di­vid så måste in­lär­ningen på­börjas i allt tid­igare åldrar med en be­gränsande speci­al­is­ering till o­lika om­råden som man ska lära in. Detta trycks allt­så på barnen som nat­ur­ligt föds in i skap­elsen och där in­lär­ningen gör oss upp­tagna med och där­med egent­lig­en av­leder, över­skuggar, tränger bort, var­je barns nat­ur­liga intr­esse av verk­lig­heten och; stör in­lär­ningen av den i skap­elsen av verk­lig­heten be­fint­ligt till­handa­hållna nat­ur­liga tekn­iken för att lösa det nat­ur­liga be­hov som finn­s. Hela det här för­loppet sker ut­an att barnen frågar efter det och det görs av de vuxna i all väl­mening så att när barnen växer upp och tar vid, kan upp­rätt­hålla, vid­are­ut­veckla och så­led­es till­godo­göra sig frukten av alla tekn­iska lös­ningar.

Varje tekn­isk lös­ning för även med sig sina rest­pro­dukter som nu­mera ska sort­eras och saml­as in för att åter­an­vända materi­al som be­höv­s vid bygg­andet av en pro­dukt. Fortfarande växer av­fallen i form av sop­berg som i­bland ex­port­eras till andra länder som med en bill­igare arbets­kraft tar rätt på det som går att åter­an­vända. För att för­hindra att rest­pro­dukter och sopor, sprid­s ut i miljön, för­söker vi gen­om åter­vinning skapa så­som ett eget eko­syst­em men till trots det så är i­dag de tekn­iska pro­dukterna så vitt spridda och an­vända så resterna, dess av­fall, dess skrot, hamnar runt om hela jord­klotet och stör, för­stör den nat­ur­liga själv­klara möj­lig­heten till ett till­freds­ställ­ande liv. I och med att vi med tekn­ikens hjälp kan bygga och kon­stru­era saker i ett allt snabbare tempo så gör det att vi även snabbare tränger bort den nat­ur­liga till­växten, nat­uren, som vi är tot­alt be­ro­ende av och, i vår fram­fart ut­armar vi resurserna på jorden som lakas ur i en aldr­ig tid­igare skådad hast­ig­het. Och allt oftare rap­port­eras det om som en stad­ig minsk­ning av arter i den bio­log­iska mång­falden; i en kon­tinu­er­lig art­ut­rot­ning.

― Motsättningarnas rot ―
Det jämförande sättet att värdera
i andan att tävla mot varandra

På de senaste 50 åren har egent­lig­en allt ökat i människans värld och drömmen om rike­dom, som har har sin värd­erings­grund i att man jäm­för sig med var­andra och vars värde upp­levs gen­om lusten att vinna, för­värva, till­skansa sig saker, makt, ära och rike­dom; någ­ot som görs gen­om att vi sätter oss i en ömse­sid­ig spänning e­mot var­andra, med av­sikten att slå ut den andre, i en tävl­an oss människor e­mell­an och det är någ­ot som har e­tabl­erats över hela jord­klotet. Det sättet att för­hålla sig, den attit­yden och andan att tävla med var­andra är i grunden all­tid ag­gress­iv, någ­ot vi inte räknar med eller inte tänker på då den i tid­iga år e­tabl­erar sig när det sker i form av lek med ivr­iga på­hej­ningar av om­giv­ningen. Det vi inte verkar tänka på och där­med för­står är att den andan, attit­yden och sättet att värd­era är grunden bak­om alla kon­flikter och krig oss e­mell­an för man är inte i den andan intr­ess­er­ad av att för­stå och komma över­ens med var­andra i till­varon. Av samma an­led­ning så ser vi livet som en kamp där mot­ståndet ska be­kämpas så­som kampen mot nat­uren, mot klim­at­för­ändringarna, mot sjuk­domarna, mot våldet, mot kriget, mot in­vas­iva arter, mot för­gäng­elsen och mot var­andra. Inte heller verkar vi för­stå att det är på det sättet vi för­söker få ett värde som människa i och med andra människors be­undr­an; ett värde vi suktar efter och är där­för ständ­igt syssel­satta med att för­söka ge människan värde gen­om att be­undra och då även sam­tid­igt vara verk­samma med att, med be­undr­ans följe­slag­are, så­som andra sidan av samma mynt, rata, o­gilla och håna. Allt på grund av att vi i grunden saknar för­stå­else av verk­lig­heten och där­med inte räknar med det värde som vi i nat­uren red­an har i och med att vara ett om sig självt med­vetet väsen i den ex­ist­erande med­vetna hel­heten som vi är i.

Jakten efter rike­dom som sker i andan att tävla mot var­andra har e­tabl­er­at sig på hela jord­klotet i form av byt­es­handeln, eko­nomin och om­talas, tack vare den tekn­ik som vi har ut­veckl­at som över­skrider de av nat­uren e­tabl­er­ade be­gräns­ningarna som finn­s i form av t.ex hav och bergs­kedjor, som glob­al­is­ering. Globaliseringen tänks som att allt ska saml­as så­som i ett före­tag där alla människor ska ha till­gång till jordens alla resurser så att man o­av­brutet ska kunna bli rikare på en mark­nad där alla människor är kunder och där vi kan handlar varor som till­verkas på jordens alla hörn. I ett före­tag där vi ska kunna jobba med vad som helst, var som helst och för vem som helst så som i en glob­alt före­te­else. Där man tävlar om vem som kan bäst sko sig på andras be­kost­nad i en ständ­ig till­växt. Tillväxtekonomin har kommit att bli ett, vid sidan av den av nat­uren red­an e­tabl­er­ade eko­nomin, så­som ett av människan drivet eget eko­nom­iskt syst­em som grundar sig på jakten efter rike­dom, allt­så att för egen vinnings skull för­värva, där var­je trans­aktion ska ge ett över­skott, en vinst, i en änd­lös öppen till­växt där alla ständ­igt ska bli rikare; ut­an att räkna med det be­fint­liga nat­ur­liga slutna syst­emet med den bal­ans­er­ade verk­samma pro­duktion och kon­sumtion som på­går; detta till trots det att människans syst­em är helt be­ro­ende av nat­urens be­fint­liga syst­em.

Samtidigt som allt ökar i människans värld så ser vi hur allt för­störs och minskar i vår om­giv­ning, vår miljö. Vi är mycket väl med­vetna om att vi mjölkar plan­eten på resurser gen­om skövling, drän­ering och ut­arm­ning med en ökande ut­rot­ning av arter och en minskad bio­log­isk mång­fald som följd. Vi är ock­så mycket väl med­vetna av kon­sekv­enserna i form av ut­fisk­ning, luft-, vatten-, ljus- och ljud-förorening samt ett ökande sop­berg av alla pro­duc­erade tekn­iska ap­par­ater som vi har hittat på. Samtidigt kräver vi ständ­igt mer en­ergi vilk­et i sin tur kräver fler mask­iner för att ut­vinna bränsle så som kol, olja, gas och uran eller för att ut­vinna en­ergi från andra ämnen i form av vatten­kraft, vind­kraft, sol­kraft och kärn­kraft där var­je sätt att pro­duc­era en­ergin ger sitt av­fall, sin rest eller med­för andra störande kon­sekv­enser på miljön.

Och till trots vår tekn­iska fram­gång så hotar vi och för­stör om­giv­ningen på ett aldr­ig tid­igare skådat sätt i så som änd­lösa mot­sätt­ningar som blommar ut i våld­sam­heter och krig allt för de på språket bas­erad fant­asi­pro­dukter, idéerna som vi för­sätter oss i, id­enti­fi­erar oss med och som vi ska vara loj­ala till med de av oss uppdragna linjer som gränser i det som vi kallar för fam­ilj, släkt, stad, land, nation eller rike.

Och till trots all fant­ast­isk tekn­ik som vi så fant­asi­fullt hittar på och fasc­in­eras över; så är o­till­freds­ställd­heten kvar och frustr­ationen ökar av att vi inte löser det grund­lägg­ande pro­blemet som vi har.

Den tekn­iska ut­vecklingen för­ändrar inte vårt sätt att för­hålla oss i till­varon − det kan end­ast var och en själv göra, det är inte ett tekn­iskt pro­blem som vi har att lösa. För de nat­ur­liga tekn­iska pro­blemen finn­s det red­an en nat­ur­ligt e­tabl­er­ad lös­ning och vi både kan och har ut­veckl­at bra stöd för att lösa det prakt­iska som be­höv­s vilk­et fri­gör oss från arbete och ger oss ut­rymme så att vi enkelt kan lösa människans tid­lösa filo­sof­iska pro­blem. Men fast­än vi har för­enklat prakt­iska saker i till­varon och fri­gjort oss från viss arbets­börda så verkar det som att vi till en aldr­ig skådad grad; drunknar i arbete och syssel­sätt­ning och vi känner oss mer så­som mer låsta och jagade.

Att hålla på och in­tala oss själva och för­söka över­tala andra gen­om att prata om att vi är på rätt väg, att det håller på att ske en för­ändring, att snart har vi kommit fram till och hittat felet eller att vi kommer att ut­veckla en ny tekn­ik som ska lösa pro­blemet, i en tänkt pos­it­iv­ism som är detsamma som det mot­satta, att blunda för, i ett för­nek­ande av de upp­en­bara kon­sekv­enserna, att det inte finn­s någ­ot pro­blem, i en tänkt ignor­ans eller neg­at­iv­ism eller det upp­givna, håg­lösa ställ­nings­tag­andet där man säger att det spelar ing­en roll vad vi gör, att det red­an är kört och att allt kommer att tot­al­haver­era i en tänkt, ofta skrämm­ande, under­gång, i­bland om­tal­ad som en apo­kalyps; där de tre sätten är lik­art­ade och menings­lösa till­väga­gångs­sätt med en för­dummande in­doktr­in­ering som end­ast inne­bär att vi und­viker att räkna med det som är och där­med vid­makt­håller det o­till­freds­ställ­ande till­ståndet och är så­led­es inte intr­ess­er­ade av grund­be­hovet av ömse­sid­ig för­stå­else av verk­lig­heten med den samm­an­häng­ande till­freds­ställ­ande fria och hela kär­lekens till­freds­ställ­else.

Sätten är egent­lig­en bara o­lika vari­anter av samma till­väga­gångs­sätt som gör att vi till trots lik­gilt­ig­heten eller den tänkta för­ändringen vid­makt­håller det aktu­ella sättet att för­hålla oss i till­varon och end­ast drömmer om någ­ot ann­at. Att vi ut­i­från de sätten sedan sätter oss i spänning mot var­andra där den ena ut­trycker en vilja till hur be­te­endet ska för­ändras och den andra ut­trycker en mot­vilja till för­ändringen av be­te­endet med­an den tre­dje fast­håller det e­tabl­er­ade till­väga­gångs­sättet; av­slöjar end­ast den i grunden upp­levda klyftan som vi skapar oss människor e­mell­an. Vi tar alla akt­ivt ställ­ning i till­varon i och med att fort­sätta be­te oss på samma sätt och fast­än den o­till­freds­ställ­ande feed­backen som vi alla får. Vi gör det inte av ill­vilja ut­an det kommer sig av att vi inte för­står vad som är or­saken till att det blir fel och ser inte vad alt­ern­at­ivet är till dagens för­farings­sätt.

Allt det här är vad man har för av­sikt att lösa med de miljö- eller klim­at­kon­fer­enserna som runt­om i världen an­ordnas lite då och då.

Det som är för­vånande är att ing­en verkar vara intr­ess­er­ad av vad som är den grund­lägg­ande nat­ur­liga or­saken till att vi människor är i kon­flikt med verk­lig­heten, dess nat­ur och är då själv­klart i kon­flikt, i oss själva och med var­andra, efter­som vi är en med verk­lig­heten samm­an­häng­ande nat­ur­lig del, i och med att vara en människa.

Alternativt ställningstagande i grundfrågan om vad som är den yttersta orsaken och meningen med skapelsen som lösning på det mänskliga problemet

För att komma till­rätta med det till­syn­es över­mäkt­iga pro­blemet som upp­står som en kon­sekv­ens av vår verk­sam­het då vi för­söker till­freds­ställa med­vet­andets be­hov så be­höver vi för­stå vad det är som är or­saken till pro­blemet.

All verk­sam­het grundar sig på ett be­hov som vi har, en brist eller sakn­ad som vi för­nimmer, tar e­mot, allt­så känner och som gör att vi är verk­samma för att till­freds­ställa be­hovet.

Konsekvenserna som upp­står då vi inte räknar med verk­lig­hetens be­hov av ömse­sid­ig för­stå­else av hel­heten, av oss själva och där­med var­andra; gör att vi för­sätter oss själva i ett med hela verk­lig­heten främm­ande och o­samm­an­häng­ande till­stånd. Det verk­lig­hets­främm­ande till­ståndet med upp­lev­elsen av att vi är som på av­stånd till, som i ett ut­an­för­skap till nat­uren, är en grund­lägg­ande känsla av sakn­ad av re­lation med verk­lig­heten, en känsla av tom­rum eller o­lust i en brist på för­stå­else av verk­lig­heten. Antingen be­sinnar vi oss själva och börjar intr­ess­era oss för att för­stå själv­klar­heterna som är eller så kommer vi att vid­makt­hålla det o­lust­iga till­ståndet och grund­at på bristen av re­lation för­söka änd­löst skapa samm­an­hang för att för­söka komma i­från det i grunden o­till­freds­ställ­ande till­ståndet som kommer av att vi av oss själva slutat att räkna med och intr­ess­er­at oss för att för­stå den verk­liga hel­hetens ex­ist­ens, det o­för­ändr­at be­stå­ende med­vetna varat.

Alla människor tar, o­av­sett man tänker på det eller inte, o­av­brutet ställ­ning i grund­frågan i och med att det går inte att göra ann­at än att i grunden för­hålla sig till den om­givande verk­lig­heten som vi lever i. Allt be­te­ende och tänk­ande grundar sig på be­hov, en nat­ur­lig brist eller sakn­ad som har en mot­svar­ande lös­ning som lust­fyllt till­freds­ställer be­hovet och där­med känn­s verk­sam­heten som menings­full. Och pre­cis som för djuren har vi människor ex­akt samma be­hov för att be­vara den egna kroppen. Att vi sedan har ett be­hov som vi inte kan se hos de övr­iga arterna men som visar sig i och med till­gången till det ab­sol­ut fri­vill­iga verk­tyget, som nat­ur­ligt till­handa­hålls för alla människor och som upp­en­bart skiljer människan i­från djuren, någ­ot som yttrar sig som det typ­iskt mänsk­liga hel­täck­ande språket som gör det möj­ligt att tänka helt fritt så att vi kan till­freds­ställa med­vet­andets be­hov av att känna sig fri­vill­igt för­stådd och älsk­ad i en till­freds­ställ­ande ge­men­sam kär­leks­upp­lev­else. Med språkets hjälp kan vi för­stå den bak­om­ligg­ande ex­ist­ensen gen­om att an­ta att vi är i en ex­ist­erande hel­het som vi känner, i och med att vi känner dess be­röring, dess god­het, den inner­liga njut­bara kär­leken, som man spont­ant bara kan älska och på samma sätt är vi för­stådda och älsk­ade som det lika­sinn­ade kär­leks­fulla med­vetna väsen som vi är, med­vetna om samma ex­ist­ens, samma verk­lig­het, hel­heten som vi är i, känd av alla på samma värde­fulla sätt och där­med är vi i grunden alla kända för var­andra med vår re­lation med hel­heten och främ­ling­skapet och av­ståndet till var­andra för­svinner; i och med samma ömse­sid­iga för­stå­else skingr­as splittringen och den sakn­ade en­hetens grund blommar ut i sin hel­het.

juli 2023
Stefan Garpefält