Behovet av att förstå den levande verkligheten och att känna sig förstådd och älskad

Behovet av »att för­stå verkligheten« är för­ut­sätt­ningen för att kunna till­freds­ställa be­hovet av »att känna sig för­stådd och älskad« vilk­et är två sidor av ett och samma be­hov. Som be­hov så skiljer det sig från de be­hov som hör till be­var­andet av den egna kroppen som på­kallar vår upp­märk­sam­het med en peri­od­iskt åter­komm­ande brist som kräver att vi är verk­samma för att till­freds­ställa det upp­komna be­hovet; ett tvång som med den be­fri­ande till­freds­ställ­elsen inte upp­levs som ett tvång ut­an som menings­fullt och lust­fyllt.

Till skill­nad från kroppens be­hov, så måste be­hovet av för­stå­else av verk­lig­heten vara helt fritt från tvång och styr­ning och av den an­led­ningen så kan end­ast möj­lig­heten, allt­så för­mågan att till­freds­ställa be­hovet till­handa­hållas.

Förmågan att förstå och det fria tänkandets möjlighet

Vår för­måga att kunna tänka o­be­ro­ende av de till kroppen bundna be­hoven och av oss själva kunna vara verk­samma och tänka helt fri från yttre styr­ning, allt­så styrd end­ast av det egna be­hovet; är den för­måga som nat­ur­lig­en till­handa­hålls för att till­freds­ställa be­hovet av ömse­sid­ig för­stå­else med den upp­levda till­freds­ställ­elsen som van­ligt­vis om­talas som vill­kors­lös o­del­ad kär­lek. Det som vi med den för­mågan bildar är det typ­iskt mänsk­liga hel­täck­ande språket som ger oss det nöd­vänd­iga per­spekt­ivet på till­varon så att vi kan för­stå hela verk­lig­heten, hel­heten och där­med oss själva och var­andra. Det är den för­mågan som kate­gor­iskt skiljer människan från djuren och när vi ser skill­naden så för­står vi vad ett djur är och vad en människa är.

Förståelsens natur

All för­stå­else grundar sig på att man gör ett an­tag­ande som man söker be­kräft­else på gen­om att pröva an­tag­andet i re­lationen med hela verk­lig­heten. Om an­tag­andet stämmer över­ens med det som vi er­far i till­varon så upp­står en nat­ur­lig be­kräft­else som vid­are kan testas i re­lationen med andra människor gen­om att offent­ligt sam­tala kring an­tag­andet och då prövar an­tag­andet till­samm­ans. Om an­tag­andet inte stämmer över­ens så släpper man an­tag­andet och gör sig då fri för ett nytt an­tag­ande om det som man be­höver för­stå.

När vi inte för­står så är det inte själva tänk­ande som det är fel på ut­an det är an­tag­andet som är fel­akt­igt och där­för upp­står ing­en be­kräft­else. Att vid­makt­hålla ett an­tag­ande som saknar nat­ur­lig be­kräft­else be­varar miss­för­ståndet och den där­med neg­at­iva åter­kopplingen av o­lust; vi låser oss då till ett tänk­ande som block­erar oss för för­stå­else. Av den an­led­ningen kan o­be­kräft­ade an­tag­anden end­ast aukt­or­it­ärt upp­rätt­hållas, allt­så med makt håll­as kvar, då de saknar den log­iska be­kräft­elsen som kan prövas av alla. All form av in­tal­ning av att ett an­tag­ande stämmer är inte en nat­ur­lig be­kräft­else ut­an end­ast en en­sid­ig ut­saga som anting­en kommer från oss själva eller från andra. Bekräftar man ett an­tag­ande en­bart med språket och håller o­be­kräft­ade ut­sagor för sanna så blir det i­ställ­et som en blind tro på ett an­tag­ande i­ställ­et för en nat­ur­lig för­stå­else.

Det är där­för nöd­vänd­igt att vi be­griper att språket end­ast re­flekt­erar för­håll­andena som är i till­varon och att orden end­ast är be­skriv­ningar som be­skriver det be­skrivna. För att und­vika för­vill­else så be­höver vi und­vika att be­gränsa oss till och fastna i språkets nät av ord, i en idé­värld som kan upp­levas så som en egen verk­lig­het i sig själv men som ock­så bara kan för­stås av sig själv och lära känn­as av andra. Samma med­veten­het om hel­heten är för­ut­sätt­ningen för en ge­men­sam för­stå­else av hel­heten och för­håll­andet där­i.

Vetenskaplig förståelse och det tekniska problemet

Hela nat­ur­veten­skapen grundar sig på att man ut­i­från en ställd hypo­tes, ett an­tag­ande om någ­ot, söker be­kräft­else i den på av­stånd bas­erade om­giv­ningen gen­om att pröva hypo­tesen för att se om den stämmer. Varje be­kräft­else ska sedan av andra kunna be­kräftas för att an­tag­andet ska an­tas som ett med nat­uren över­ens­stämmande an­tag­ande. Ett an­tag­ande som inte kan be­kräftas av­färdas efter ett tag som ett fel­akt­igt an­tag­ande vilk­et gör att man fri­gör sig för ett nytt an­tag­ande som kan testas och e­ventu­ellt be­kräftas. Det är det sättet som har gjort att nat­ur­veten­skapen så snabbt har fått ett för­tro­ende hos all­män­heten och spritt sig runt om hela jord­klotet.

Naturvetenskapen är syssel­satt med an­tag­ande om »hur« skap­elsen fung­erar med­an filo­sofin är syssel­satt om »varför« skap­elsen bildas, allt­så frågan om or­saken till och meningen med verk­sam­heten.

Den mod­erna nat­ur­veten­skapen bildades med an­satsen att med det veten­skap­liga sättet komma fram till den yttersta be­stånds­delen som man an­tog vara en o­del­bar del bas­erat på Demokritos teori om att ytterst är skap­elsen upp­byggd av o­del­bara delar, a­tomer. Genom att be­gränsa sig till det veten­skap­liga till­väga­gångs­sättet och en­bart be­fatta sig med frågan »hur« allt fung­erar för att för­söka för­klara den till­fäll­igt ex­ist­erande verk­lig­heten, allt­så skap­elsen, och på så sätt komma fram till den yttersta or­saken för att kunna svara på »varför« allt fung­erar; så för­passades den filo­sof­iska frågan om, or­saken till och meningen med, till de filo­sof­iska fak­ult­eterna och de re­ligi­ösa sam­funden. I sam­band med an­tag­andet av en i grunden död verk­lig­het, allt­så en­bart mek­an­iskt fung­erande, så e­tabl­erades så­som en ny filo­sof­isk in­rikt­nings i form av materi­al­ismen som ska för­söka för­klara verk­lig­heten ut­i­från för­stå­elsen av hur dess skap­else är gjord, allt­så det man kan se, för att för­klara bak­grunden till den syn­liga, ob­jekt­iva verk­lig­heten. Genom att kunna komma åt bak­grunden och få makt över det grund­lägg­ande för­håll­andet så tänker man sig att man ska kunna kont­roll­era den och kor­rig­era dess upp­levda brister, egent­lig­en att vi människor själv ska kunna vara den yttersta or­saken och kan fylla den nu upp­levda döda, menings­lösa verk­lig­heten med mening.

Filosofisk förståelse och värdegrunden

På samma sätt som in­om veten­skapen så måste man göra ett an­tag­ande för den filo­sof­iska grund­frågan om vad som är den yttersta or­saken till och meningen med hela den bild­ande verk­lig­heten, allt­så frågan “Varför?”, som man söker be­kräft­else på i re­lationen med hela verk­lig­heten och, om an­tag­andet är fel­akt­igt så upp­står det inte någon till­freds­ställ­ande be­kräft­else alt­ern­at­ivt om det stämmer över­ens med de all­män­gilt­iga er­faren­heterna så upp­står en nat­ur­ligt lust­fylld be­kräft­else och vi hamnar i för­stå­else. När det gäller den filo­sof­iska för­stå­elsen som hän­ger i­hop med vårt sätt att värd­era så be­höver vi vara lika sak­liga som in­om nat­ur­veten­skapen men till skill­nad från veten­skapen som be­gränsar tänk­andet till in­trycket av mång­falden, det ob­jekt­iva och kon­stat­erar hur skap­elsen fung­erar så be­höver vi när vi prövar ett filo­sof­iskt an­tag­ande om grunden göra det i; med­veten­heten om alla för­håll­ande i till­varon och se att det stämmer över­ens med den all­män­gilt­iga log­iken och räkna med de be­fint­liga själv­klar­heterna i till­varon som vi alla känner till.

Lika sak­ligt som in­om veten­skap­liga kun­skapen kan vi in­om filo­sofin vara lika o­mut­bart sak­liga med den all­män­gilt­iga vet­skapen som alla har om hel­heten och i den all­männa känne­domen, med språkets hjälp testa om ett an­tag­ande an­gå­ende grunden be­kräftas eller inte. Då vi är intr­ess­er­ade av den all­män­gilt­iga verk­lig­heten och räknar med själv­klar­heterna i till­varon så kan vi inte komma med vilk­a god­tyck­liga idéer som helst då det all­män­gilt­iga all­tid kan kont­roll­eras av alla om det är all­män­gilt­igt log­iskt. Däremot så är det väld­igt lätt att av­färda det all­män­gilt­iga som någ­ot o­intr­ess­ant eller lik­ställa det med någ­ot djur­iskt som människan sätter sig över som att vi är någ­ot mer. En attit­yd som egent­lig­en bara vittnar om att man inte är intr­ess­er­ad av att för­stå verk­lig­heten ut­an man är end­ast intr­ess­er­ad av att bli för­stådd och då som någonting speci­ellt, någ­ot un­ikt, någ­ot sär­skilt, egent­lig­en för var­andra främm­ande och så kan aldr­ig ömse­sid­ig för­stå­else upp­stå.

Håller vi oss sak­ligt till den all­män­gilt­iga log­iken så bildar vi en ge­men­sam log­isk för­stå­else av hela den med­vetna, lev­ande verk­lig­heten och oss själva som lika­sinn­ade med­vetna delar. Med ett ge­men­samt syst­em för värd­ering, vårt om­döme, där ordet sam­vete åter­i­gen får en nat­ur­ligt ge­men­sam be­tyd­else i och med att vi har samma vet­skap om hel­heten. Utifrån den värd­erings­grunden kommer sedan en mång­fald av be­te­enden och pro­dukter bildas men i en helt ann­an anda än det som bildas så som vi kan se det i­dag.

Självklart ska även ett filo­sof­iskt an­tag­ande log­iskt stämma över­ens med det som fram­kommit in­om nat­ur­veten­skapen. Att den veten­skap­liga discipl­inen ute­sluter det filo­sof­iska till­väga­gångs­sättet be­höver inte inne­bära att man av­färdar det veten­skap­liga sättet och dess upp­täckterna när man testar ett filo­sof­iskt an­tag­ande om grunden; ut­an tvärt­om − allt ska full­ständ­igt rimma i­hop ann­ars har man en stör­ning i den nat­ur­liga för­stå­elsen som kommer att vara grund för grubbl­erier och den nat­ur­liga åter­kopplingen kommer i grunden att känn­as o­till­freds­ställ­ande.

De två helt olika tillvägagångssätten

Frågan “Hur?” handlar om, hur allt är kon­stru­er­at, och upp­står av »behovet att veta« som är den tekn­iska nöd­vänd­ig­heten för att kunna för­hålla sig i skap­elsen, bilda en tekn­ik och ha makt över det som be­höv­s för att prakt­iskt kunna till­freds­ställa de till kroppen hörande be­hoven med­an frågan “Varför?” handlar om »behovet av att för­stå or­saken till och meningen med en verksamhet«, allt­så verk­sam­hetens grund, som är för­stå­else av den lev­ande, med­vetna ex­ist­ensens ända­mål med dess verk­sam­het, allt­så dess mening, att till­freds­ställa ett nöd­vänd­igt be­hov.

Egentligen be­höver vi inte an­vända språket till att lösa hur vi prakt­iskt ska lösa de ex­ist­enti­ella be­hoven då det går att lösa på pre­cis samma sätt som djuren gör gen­om läten och kropps­språk och det till kroppen till­hör­ande auto­noma tänk­andet, men det är väld­igt prakt­iskt att kunna an­vända språket även till att lösa även de pro­blemen gen­om att ut­veckla menings­full tekn­ik som är i livets tjänst.

Det vi be­höver vara vak­samma på är att tekn­ik­ut­vecklingen inte går ut över vårt till­freds­ställ­ande av det prim­ära be­hovet av för­stå­else som är det be­hov som vi i grunden är verk­samma med att lösa när vi an­vänder språket och som på­verkar hela vår ment­ala hälsa både hos oss själv och kol­lekt­ivt i vårt möte med var­andra.

Att svara på frågan “Hur?” kan aldr­ig svara på frågan “Varför?” och vice versa. Därför skiljer sig all­tid de två till­väga­gångs­sätten i­från var­andra och av den an­led­ningen så tycker vi att vi aldr­ig får svaret på frågan “Varför?” an­gå­ende or­sak och mening när man för­söker svara med veten­skap­liga för­klaringar.

Av samma an­led­ning så blir det två helt o­lika språk­bruk när vi an­vänder språket som verk­tyg för att tekn­iskt lösa de prakt­iska pro­blemen och då, för tänk­andet, har vår grund i skap­elsens kon­struktion och in­trycket av dess mång­fald alt­ern­at­ivt när vi an­vänder språket som verk­tyg för att för­stå den lev­ande verk­lig­heten, oss själva och med språket för var­andra, offent­ligt ger oss till­känna som de om hel­heten med­vetna del­arna för att av andra bli för­stådda och spegla oss i var­andra som lika­sinn­ade med­vetna väsen.

Så kan vi även tolka skap­else­be­rätt­elsen i bibeln om kun­skapens träd och livets träd, som att det mot­svarar de två o­lika omdömes-träden som växer fram be­ro­ende på vilk­et sätt vi i grunden har när vi an­vänder det fria tänk­andets verk­tyg, språket för att för­stå.

Det ytliga sättet att tänka

Vi söker med tänk­andet ständ­igt efter en håll­bar grund att ut­gå i­från då vi be­griper att det vid­are tänk­andet be­ror på an­tag­andets håll­bar­het. Av den an­led­ningen så hamnar vi i den svindl­ande tanken på o­änd­lig­het som upp­står då vi för­söker hitta grunden i någ­ot som är i bilden, där allt syn­s i rummet, som helt ut­an bak­grund, i det på av­stånd bas­erade per­spekt­ivet, det il­lus­or­iska tom­rummet. I spåren av att man in­om veten­skapen och in­om ut­bild­ningen tal­ar om att det i rymden finn­s rent vaku­um, allt­så ett ab­sol­ut tom­rum, som egent­lig­en är tanken på ing­en­ting så har alla lekt med, tanken på någonting som grund, en gräns, ett frag­ment så­som ring eller skal som man kan ut­gå i­från men efter­som den tänkta gränsen inte nat­ur­lig­en be­kräftas som den verk­liga bak­grunden då man ytterst håller kvar an­tag­andet om ingenting-tanken, så släpper man den tänkta gränsen och hamnar som i ett svindl­ande tom­rum och tänker där­för i­gen, på samma sätt en ny gräns som i sin tur inte be­kräftas vilk­et ger den svindl­ande upp­lev­else av o­änd­lig­het som gör att man ger upp. Det är där­för man in­om veten­skapen måste göra ett an­tag­anden om materiens bak­grund så som teorin om a­tomen och när den teorin egent­lig­en grusades i sam­band med Einsteins re­lat­iv­itets­teori och de följ­ande upp­täckterna in­om elektro­dyn­am­iken där man kommit fram till den veten­skap­liga för­stå­elsen att det materi­ella sak­för­håll­andet är en il­lusion som kon­tinu­er­ligt bildas, så har man an­tagit andra teorier om sak­för­håll­andet så som mörk materia som ska för­klara upp­komsten av våg- och partikel-rörelse.

Eftersom den mod­erna nat­ur­veten­skapen har på­gått under näst­an 400 år och med tiden vunnit popul­ar­itet, så har den kommit att dom­in­erat vårt sätt att komma i för­stå­else till ett en­sid­ig yt­lig sätt där “Hur” svaren har e­tabl­erats hos all­män­heten med­an den filo­sof­iska “Varför” frågan har tynat bort och nedvärderas till att an­ses av all­män­heten som ett o­nöd­igt grubbl­eri på en fråga som man an­tar att man aldr­ig kan få svar på. Det är ock­så an­led­ningen till att man i­dag får ett “Hur” svar på en “Varför”-fråga, trots att “Varför” och “Hur” är som väsens­skilda och av den an­led­ningen upp­lever vi att vi aldr­ig får ett rikt­igt svar på frågan “Varför?”. Det är även där­för som man inte pratar om den filo­sof­iska frågan om den yttersta or­saken och meningen vars två svars­alt­ern­at­iv ligger som grund för allt komm­ande tänk­ande; ut­an man pratar om filo­sof­iska frågor ut­an att intr­ess­era sig för den egent­liga grund­frågan som be­traktas som en fråga i mängden. Filosofi har re­duc­erats till att man all­mänt ser det så­som god­tyck­ligt tänk­ande, näst­an som en form av under­håll­ning där man ska de­batt­era o­lika stånd­punkter och tänks allt mer som en veten­skap om vad människan hist­or­iskt har tänkt och när de levde.

Den levande orsaken

Alla er­far själv­klart liv och känner mycket väl till ex­ist­ensen i och med att vi ex­ist­erar. Anledningen till att vi har så svårt att komma i en en­ig för­stå­else av vad ex­ist­ens och liv är be­ror på att vi i­dag inte räknar med själv­klar­heter och för­knippar orden med er­faren­heten av den för alla lika­dant kända, ex­ist­erande och lev­ande verk­lig­heten. Vi kommer då att för­knippa orden med det syn­liga, det på av­stånd bas­erade in­trycket av skap­elsen och dess mång­fald alt­ern­at­ivt att ordens be­tyd­else för­blir o­klart och människan är den som fyller orden med dess inne­håll och be­tyd­else. Vi hamnar då i ett tänk­ande och för­stå­else som har sin grund i det mot­säg­else­fulla, du­al­ist­iska in­trycket av skap­elsen och den o­tal­igt mång­fac­ett­er­ade plur­al­ist­iska in­trycket av mång­falden.

Det du­al­ist­iska i skap­elsen är där för att ge oss delar i hel­heten ett tekn­iskt av­stånd till hel­heten, ett per­spekt­iv, så att vi kan se, för­stå och leva till­samm­ans i hel­heten vilk­et är o­möj­ligt ut­an det sken­bara tom­rummet och de il­lus­or­iskt ex­ist­erande kropparna som gör att vi på egen hand själva kan vara verk­samma så att vi kan till­freds­ställa be­hovet av att för­stå och känna sig för­stådd och älsk­ad. Det är upp­en­bart en skap­else som upp­levs som verk­lig­het gen­om sin på­tag­lig­het, men är il­lus­or­isk då de bild­ande kropparna visar sig för­stör­bara och för­gäng­liga; så­som ut­kast­ade i ett tom­rum men samm­an­hållna i en samm­an­dragande grav­it­ation där bak­grunden lyser med sin form­ella från­varo.

Tack vare det plur­al­ist­iska i skap­elsen så kan vi ur­skilja det ena från det andra och var­andra vilk­et ock­så löser det tekn­iska kravet på per­spekt­iv där var­je snö­flinga, löv, barr, djur, gräs­strå och människa är un­ik till sin form, egen­skap och ut­se­ende som gör att vi kan se det.

Självklarheterna - axiomen

Grundat på den egna, själv­klara er­faren­heten av ex­ist­ens och på det i skap­elsens, du­al­ist­iska in­trycket av från­varon av ex­ist­ens i och med det tomma ut­rymmet samt att alla lev­ande kroppar som bildas dör, för­gås och för­svinner, vilk­et gör att vi aldr­ig kommer till ro så länge som vi håller de o­håll­bara mot­satserna för sanna, som att de vore; formul­eras ofta själv­klar­heter ut­i­från dess mot­sats för att vis­a på mot­satsens o­håll­bar­het vilk­et gör det möj­ligt att be­gripa satsens håll­bar­het och det fakt­iska sak­för­håll­andet, tack vare det per­spekt­iv som mot­satsen ger.

Den tid­lösa själv­klar­heten och i hist­orien ofta ut­tal­ade frasen “Ur ing­en­ting kan det inte bli någonting och det som är kan aldr­ig upp­höra att vara.” be­lyser att mot­satsen »ingenting« aldr­ig kan vara ut­an end­ast satsen »någonting« är; vilk­et för tanken till det o­för­ändr­at be­stå­ende varat, ex­ist­ensen, allt­så det som är. När det gäller den yttersta or­saken och för­ut­sätt­ningen för vad som kan vara or­sak där "Endast ett om sig självt med­vetet väsen kan vara or­sak i ordet ur­sprung­liga mening", be­lyser or­sakens och var­ats egen­skap; allt­så ett vara med för­mågan att för­nimma, er­fara, känna och bas­erat på det som känn­s kan vara verk­sam för att till­freds­ställa det med­vetna väsendets be­hov som känn­s. Då skap­else ofta miss­tolkas som om att skulle kunna gå att ur ing­en­ting skapa ex­ist­ens vilk­et all­tid leder till för­vill­else och brist på för­stå­else av or­saken då "Det enda som ett med­vetet väsen kan skapa är akt­iv­itet gen­om att sätta sig själv i rör­else och vara verk­sam ut­i­från sig själv". Varats själv­klara samm­an­sätt­ning är någ­ot helt och "Helhet be­tyder att den be­står av delar och delar be­tyder att de in­går i en helhet".

Ett o­för­ändr­at be­stå­ende med­vetet vara som be­står av lika­sinn­ade med­vetna delar, en ex­ist­erande med­veten hel­het, en org­an­ism som vi är delar av och i. Där hel­heten känner sin ex­ist­ens och för­står och älskar sina delar och känner till dess situ­ation att vara i en per­spekt­iv­lös re­lation i hel­hetens kropp och rör där­för i sig själv för att ge sig själv till­känna för sina delar med sin be­röring och bildar i sig själv den verk­sam­het som löser det tekn­iska kravet på per­spekt­iv och ger oss delar möj­lig­het att med den egna kroppen kunna vara verk­samma för att kunna se och för­stå situ­ationen samt att kunna för­stå och älska och själva kunna bli för­stådda och älsk­ade som de om samma med­vetna hel­het med­vetna delar vi är, in­ut­i upp­lyst men där hel­heten all­tid kommer att lysa med sin form­ella från­varo då hel­heten aldr­ig kan vis­a sig som en del ut­an själv­klart vill känna sig för­stådd och älsk­ad så­som den hel­het den är och ing­en­ting ann­at.

Det ord vi har för den lev­ande, kännande, med­vetna or­saken är ordet Gud. Helheten, allt­så Gud, är den lev­ande verk­lig­heten, varat som vi be­finner oss i. Varat vi alla känner på samma sätt i och med verk­lig­hets­an­knyt­ningen, re­lationen i hel­hetens, Guds med­vetna vara. En verk­lig re­lation som vi anting­en ignor­erar och då lever i brist på för­stå­else av verk­lig­heten och där­med i brist på kär­lek eller intr­ess­erar oss för den och då kan för­stå och älska det som är bort­om tänk­andets och minnets värld men som kan, tack vara det egna, fria tänk­andet i sin hel­het be­gripas och då det känn­s fullt av kär­lek för­knippar vi be­röringen med att det är Gud vi känner och då för­står vi Gud och Gud känner sig för­stådd och älsk­ad samt vi känner oss för­stådda och älsk­ade.

Ett grund­lägg­ande be­hov som är helt fri­vill­igt att till­freds­ställa och där vi all­tid tar ställ­ning vilk­et för med sig två helt o­lika kon­sekv­enser för vår ut­byte i till­varon.

augusti 2023
Stefan Garpefält