Vidga Samtalet

I sam­band med att vi intr­ess­erar oss för be­hovet av att för­stå verk­lig­heten och håller själv­klar­heterna i till­varon för gilt­iga så är vi verk­samma med att vidga sam­talet i vår re­lation med var­andra och är då spont­ant intr­ess­er­ade av re­lationen med den lev­ande or­saken som vi är i.

Då den lev­ande för­stå­elsen av var­andra, som är ett till­freds­ställ­ande av be­hovet av ömse­sid­ig kär­lek, aldr­ig kan tvingas fram, varken av oss själva eller hos någon ann­an, så känne­tecknas det av att vara helt fritt och end­ast för­mågan att på egen hand kunna för­stå verk­lig­heten, hel­hetens ex­ist­ens och där­med sig själv och var­andra som delar av hel­heten, kan till­handa­hållas; både på gott och ont. Att för­söka ge eller ta kär­lek är egent­lig­en ett ut­tryck av makt och kan end­ast komma i formen av smicker och be­undr­an med sin ständ­iga följe­slag­are av klander och för­akt; och det kan aldr­ig till­freds­ställa det med­vetna väsendets be­hov av att känna ömse­sid­ig kär­lek och upp­levs där­för som i grunden o­till­freds­ställ­ande. Om det vore möj­ligt att till­freds­ställa be­hovet med makt så skulle det inte vara ett pro­blem för människan att lösa be­hovet av kär­lek. Av den an­led­ning så har det i hist­orien all­tid om­talats som ett, anting­en eller, vilk­et syftar på vilk­en attit­yd vi i grunden har. Och så som vi an­vänder språket så speglar vi ock­så den sits som vi be­finner oss i för vid an­vänd­andet så vill vi all­tid bli för­stådda och älsk­ade o­av­sett av hur det an­vänds.

Med det lev­ande språket kan vi spegla för­stå­else av verk­lig­heten, i en ömse­sid­ig spegling av var­andra som med­vetna ex­ist­erande lika­sinn­ade väsen, med­vetna om samma med­vetna ex­ist­erande hel­het. Vi kallar det för o­del­ad, vill­kors­lös kär­lek, någ­ot som är bort­om det nöd­vänd­iga tänk­andets frag­ment­erade och splittr­ade värld, någ­ot som känn­s lev­ande, tid­löst ex­ist­erande och helt och om­talas där­för som någ­ot hel­igt.

All form av makt vid an­vänd­andet av språket, allt­så aukt­or­itet vid till­freds­ställ­ande av be­hovet av för­stå­else; stör, för­stör och block­erar oss för för­stå­else och vi för­sätter oss i ett o­till­freds­ställ­ande till­stånd i brist på för­stå­else som anting­en gör att vi börjar jaga till­freds­ställ­elsen, i en som ev­ig jakt med tiden som upp­lev­else eller så; grund­at på den nat­ur­ligt neg­at­iva åter­koppling av brist på till­freds­ställ­else, allt­så brist på kär­lek, gör att vi be­sinnar oss och släpper det sättet, till­väga­gångs­sättet att an­vända språket och tänker om.

september 2023
Stefan Garpefält